Life is now!

Livet - En berg o dalbana. En spännande resa med upp o ner gångar, med kraftiga svängar både till höger o vänster. Många gånger spännande, ibland rädsla. Men vi glömmer så många gånger bort att leva i nuet. Kanske för att vi är rädda? Det är tryggt att leva i det som alltid varit, man står på sin trygga plattform.
- Jag kan göra det i morgon..!
- Du kanske inte finns i morgon?

Lekstuga!

kungafamiljen är på ropet igen! http://www.aftonbladet.se/nyheter/article13722265.ab

Min klara åsikt, lägg ner hela kungahuset!!! Släng ut familjen och låt kungahuset bli ett hus för hemlösa, både barn och vuxna! Tänk vilken NYTTA dessa pengar kunde göra som varje år spenderas för kungafamiljen!? De kan väl ändå Rediga Victoria lista ut? Hon har inte ens skänkt ett öre ur egen ficka! Det är vi som gjort det, vi skatte betalare! Hyckleri!

evighet är ett fruktansvärt begrepp, för var ska det hela sluta?

jag tänkte gå så långt till att skriva om döden i dag. Väldigt tabu för vissa, för andra en ren självklarhet. Vi kan redan från början konstatera att döden är något vi alla kommer möta i våra liv, inte minst vår egna. Men vår syn på döden, den är mycket olika! Mycket grundar sig nog i vår religion, vilken vi nu tillhör, eller ingen.
Själv skulle jag nog inte sätta mig i något fack, eller jo, kankse i ödet!? Jag tror att varje människa som kommer till vår jord har allt förutbestämt för sig. Jag menar inte att varje dag är planerad för oss, men det är menat med vissa möten och händelser. Vi ska helt enkelt träffa vissa människor och göra vissa saker, även de som sårar oss, och andra. För de lär oss något! Jag tror också att min död redan är ödets händer, det finns en dag och en plats för mig bokad! upp dit? eller dit ner? eller kanske jag blir en nyckelpiga? det vet jag inte..

uppskattning

när fick du senast höra att det du precis gjorde blev bra/va bra? jag själv måste nog fundera på den frågan en stund!
varför är vi så dåliga på att visa varandra uppskattning.

Har inte funderat så mycket på detta tidigare förens min far blev sjuk för några veckor sedan. Min räddsla va så klart att han skulle gå bort. Jag står min far väldigt nära och han har hjälpt mig med så mycket i mitt liv och stöttat mig.Men när tackade jag honom senast? När sa jag till honom att jag verkligen uppskattar honom, att han betyder så otroligt mycket för mig! Tänk om han hade lämnat oss, och allt detta hade blivit osagt.

Jag har fått för mig att detta är något typiskt svenskt.. vi är så kalla mot varandra och håller så mycket inom oss. varför kan man fråga sig?!

Jag satt med min vän och drack kaffe utomhus på ett cafe. bredvid oss sitter en äldre herre och äter korv. Han spiller. Och säger till oss något om va klantig han är och skrattar. Han sitter där under hela tiden jag o min vän fikar. Ensam. Jag vart förvånad över att en främling ens tog kontakt på det sättet, jag upplever att det är väldigt ovanligt. Varför bjöd jag inte in honom att sitta bredvid oss? han hade säkert mycket roligt att dela med sig och prata om. äldre människor fashinerar mig. de har upplevt så mycket mer än jag.

Jag åker buss då och då, ibland sitter man där med bara några enstaka människor utspritt på bussen. Jag vill så gärna sätta mig intill någon med ett enkelt - hej. varför är vi så rädda för att visa värme mot andra? eller är det bara jag?

Nä i morgon ska jag ut och berömma, kankse ge någon en kram? kanske du också?

Att bli tagen på allvar.

Jag va på fest i helgen, vi va en mycket blandad grupp med människor, med olika läggning. Som så många andra gånger kommer ämnet upp om homosexualitet. Den ena killen diskuterar med sin flickvän om en eventuell trekant. Vi kommer in på att vara otrogen. Tjejen i fråga hade aldrig varit med en tjej, och det skojades .. som vanligt om detta.. lite *I kissed a girl, and like'd it* syndrom. Hennes pojkvän hade tyckt detta var helt OK kommer vi fram till. Han såg inte någon konkurans med tjejer som på samma sätt om hon varit med en man. Vi frågar lite irriterat varför. Din flickvän kanske blir kär i den andra kvinnan och lämnar dig? - Jo men då har kvinnor något som inte jag kan ge, blev svaret!

Jag orkar inte ens vända å vrida på det mer för att de ska förstå.


Funderade lite på det här med komma ut berättelser.. vill du kankse dela med dig av din?

Första gången

Jag minns den dagen så väl, jag vet hur mycket jag funderade på detta efteråt. Jag visste så väl vad jag, vi gjort men ändå, så kändes det så fruktansvärt rätt.
Jag gissar på att vi gick i 3e klass. vi va och är mycket goda kompisar. Vi hade betsämt att leka en dag på sommarlovet. vi hamnade uppe i hennes lekstuga, där vi pratade om allt, precis som vanligt. Men va hon inte extra söt i dag? Hade hon gjort något speciellt? Jag ville kyssa henne och så också gjorde jag! Det slutar med att vi hånglar och jag får ta på hennes bröst. Vilken känsla. Det kändes så otroligt rätt. och det pirret jag kände i kroppen, ja ni vet vad ja pratar om.. det glömmer jag aldrig!

Blundar för sanningen

Vi människor är roliga varelser måste jag säga. Man kan säga att vi har blivit en sådan begåvad ras att vi fått tal, skrift och tanke i vårt tankecentrum. Något som många andra djur saknar. För jag måste säga att människan är ett djur många gånger, riktiga rovdjur. Men vi jagar inte pga hunger,inte för att få mata våra små. Utan för att såra och hata andra. Är människan ett sådant djur att detta sker avsiktligt? Alla dessa fördomar och hat för andra, vart kommer det i från?